Känslan av en droppe i havet

Läste denna artikel för någon dag sen. 

USAs försvarsmakt bränner lika mycket olja dagligen som hela Sverige”. 

Detta känns så tröstlöst. Författaren skriver vidare att ansvaret att lösa klimatkrisen visserligen ligger på det ”stora” planet. Men minst lika ofta läggs ansvaret på den enskilda individen – detta genom att undvika kött, att minska antalet flygresor och att bli bättre på att källsortera. Men det går onekligen inte att känna en aning hopplöshet när de stora spelarna inte är med på banan. 

Detsamma gäller frågan om bränderna i Amazonas. Regnskogen beskrivs ofta som planetens lungor och dess betydelse är därmed enorm för klimatet. Att då ha en klimatförnekare till styrande politiker är ingen bra kombination.  

I relation till detta blir källsorteringen, och valet att minska köttkonsumtionen och antalet flygresor tämligen bleka. Det känns lite som vår framtid istället är lämnad åt ödet. 

Jag tror emellertid inte att vi ska sluta upp med de klimatåtgärder vi gör på individnivå. Istället bör vi dessutom försöka påverka på ett större plan – om det nu är möjligt. Jag tror nog också att vi behöver en smula tur.   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s